Häromdagen fick jag en inbjudan på Facebook om att gå med i gruppen Atomkraft, nej tack.
Jag tryckte inte ja direkt, första reaktionen var att ignorera. Sedan tänkte jag på kärnkraft i något dygn, sedan gick jag med, med tvekan och dåligt engagemang, jag har inte läst en rad som skrivits där, så jag borde väl inte gått med i gruppen? Men magkänslan sa att jag skulle gå med, så det gjorde jag, fast min hjärna är kluven till att jag är med.
Undrar om det går att vara neutral till det området? Jag vet inte. Kanske lite grann som kyrkan, det är få som klarar att vända den ryggen helt och hållet, lite helgardering gör det lättare. Jag tar avstånd, men tar de kompromisser som behövs för att det ska kännas bra.
Nu har jag gått med i en grupp, händer det en rejäl olycka så har i varje fall jag tagit avstånd, eller?
Jag är inte rädd för kärnkraft, inte för slutförvaringen, eller för en olycka, inte för min egen del. Jag tänker i stort sett aldrig på det. En dag ska vi avsluta vår tid på jorden, för många är inte avslutet fritt från olika plågor. Jag förväntar mig inte att mitt avslut ska vara det heller.
Nu är jag med och har börjat fundera på kärnkraft igen.
Läs gärna Thebe och Liza Marklund och Elisabeth Höglund om kärnkraft. Åsikterna och känslorna om kärnkraften är inte helt enkla.
