Bland det tråkigaste jag vet är prat om skatter, främst i uttrycken “det är så högt skattetryck här i landet” och “jag har betalt skatt i hela mitt liv och har rätt till…” Jag tycker också skattebiten är det tråkigaste med det yrkesvalet jag gjort.
Om man tycker skattetrycket är för högt finns det möjligheter att engagera sig på något sätt så att det kanske ger lägre skatt. Att se det man betalar i skatt som insättning på ett privatkonto är ett sätt att se som jag har svårt att acceptera, tror inte jag träffat någon med normal empati som anser att människor som av olika skäl inte kunnat fylla på “sitt skattekonto” inte skulle ha rätt till uttag av skattemedel.
Något som jag däremot tycker är kreativt är att fundera på vart skatterna tar vägen. Jag lekar med tanken varje år när det är dags att deklarera. Om vår arbetsgivare t ex betalt 100.000 i preliminär a-skatt för oss. Tänk om vi fick fördela den själva på olika områden i vår deklaration. Jag tror att sjukvården fått mer, konsten, kulturen, parkerna mindre. Jag hade själv valt att ge mindre till konst av den här sorten. Att kalla mental installation för konst för att testa om det går att få vård på en psykklinik tycker jag är intressant, men inget som jag vill betala skattepengar till . Tänk om hon inte släppts ut? Hade det fortfarande setts som konst. Definitivt vill jag inte betala dubbla skattepengar, både till kulturen och till vården.
Någonstans tycker jag inte att tanken som konststudenten kommit på ens känns ny, känner definitivt igen det som något jag läst, men jag tror också jag sett något sådant filmtema. Men vem kan hitta på något nytt hela tiden.
Den stora tankenöten för mig själv är: Skulle kungahuset fått mer eller mindre än de får idag om vi fått fördela själva? Vad tror du?
